Evert Lundquist med torrnålsstickel i ateljén någon gång på 1970-talet.

ELs stiftelse säljer grafik.
Priser : 1.000-4.000 kr.
För mer information: Jan Gottfarb

 

 

 

VAD ÄR EN TORRNÅLSGRAVYR?

När man gör en torrnålsgravyr ristar man en bild i en kopparplåt med en stickel, som ser ut ungefär som en vass syl – man använder inte någon frätande syra som vid etsning. Stickeln hålls lodrätt mot plåten och det är tungt och svår att dra den.Den kan gräva ned sig i kopparen, hoppa till, gå snett. Linjen blir ryckig och ojämn. Kopparen som stickeln tränger undan lossnar inte, utan lägger sig i på linjens båda sidor, som jordvallar när man gräver ett dike.

Vallarna kallas grader och de är avgörande för tryckets kvalitet : När man bläckar in koppar- plåten fastnar bläck i graderna. När man sedan torkar av plåten blir bläck kvar dels i själva linjerna, men också i graderna. När bladet trycks får man en linje som är svart i centrum men sedan ljusare grå utåt kanterna. Spänningen i dessa linjer, svärtan, de mjuka gråtonerna och ryckigheten är torrnålens kännetecken. Dürer, Rembrandt, Munch och Zorn är några grafiker som arbetat mycket med torrnål, ofta i kombination med etsning.

Torrnål är den enda grafiska teknik som bara tillåter små upplagor, för graderna slits fort ned av tryckpressens tyngd. Efter 30 avdrag är förslitningen stor och ibland galvaniserar konstnärerna sina plåtar för att göra större upplagor .Trycken förlorar då något i svärta. Ett fåtal av Evert Lundquists plåtar är galvaniserade, sådana som beställts av konstföreningar, se exempelvis Bjurström nr 141!

Att trycka är dyrt. Konstnären vet sällan i förväg vilken lycka hans blad kommer att göra. EL brukade därför beställa mindre antal succesivt. Tryckare var konstnären Alf Olson i Edsbro i Roslagen.Tak för upplagornas storlek satte Alf och EL till 50 ex, med undantag för de få som köpts ”på rot”. Men inom femtioupplagorna är oftast bara10 -30 ex. tryckta.

Vid ELs död 1994 hittade vi instruktioner till Alf att avsluta tryckningen inom 50-upplagornas ramar. Alf tryckte därefter 1996-1997 försiktigt några blad från var och en av de plåtar som inte var slitna. Alf var i detta avseende en mycket större auktoritet än EL själv. Plåtarna har donerats till Konstakademiens arkiv och inga fler avdrag kommer att göras. Läs gärna mer i Alfs förord till Per Bjurströms verkförteckning. Stämpeln har utformats av Ulf Linde som är medlem i ELs stiftelse.

Undertecknad svarar gärna på frågor och hälsar alla välkomna att besöka ELs ateljé i Drottning-holms slottspark. Slottsförvaltningen visar med fri entré 1 maj – 1 september varje söndag kl 16 och tar emot grupper på beställning,tel. 08-4026270. Biljett behövs och hämtas innan på Kina Slott. Jag ordnar också själv visningar för enskilda och grupper. Parkering,café och restauranger finns i närheten. Ring eller skriv eller mejla hälsar Jan Gottfarb

 

Evert Lundquist: Det var min gode vän Olle Nyman som inspirerade mig till att börja göra torrnåls-gravyrer under 1950-talets första år. Det beredde mig stor lust att utföra dem, ty de tillät mig en spontanitet som jag med min inställning till färgen inte kunde frisläppa i mitt måleri. Själva materialet, kopparplåten och den vassa nålen, ger åt gravyren en omedelbarhet som har med dess definitiva form att göra: allt kan göras i plåten, ingenting ändras. I torrnålsgravyren har jag fått möjlighet att formulera upplevelser av en helt annan art än de jag uttrycker i mitt måleri.

 

Alf Olsson: Några personliga minnen från arbetet med Evert Lundquists grafik: Under mitten av 60-talet kontaktades jag av Evert Lundquist,som frågade om jag hade möjlighet att hjälpa honom med några provtryck. Han hade gjort en serie nya torrnålar, och Philip von Schantz (de var ju båda lärare och kollegor vid Akademin) rekommenderade mig som tryckare.

Bland de första avdrag jag gjorde, var ”Yxan” och ”Kvinnan med äpple”, båda bladen något av höjdpunkter i hans produktion. Detta kom att bli inledningen till ett mångårigt samarbete, som varade ända till dess att hans sviktande syn hindrade arbetet med grafik. För mig blev det en mycket givande period i mitt liv, särskilt som det gav mig möjligheten att lära känna honom personligen och få kontakt med hela hans grafiska livsverk.

Lundquist arbetade periodvis intensivt – det hände att han ibland under en veckas tid kunde fa fram tre eller fyra plåtar med nya ristningar för provtryck. Samtidigt med plåtarna fick jag ibland små lappar (i sig själv små konstverk) med illustrerade anvisningar om svärta, ljus och mörker. I övrigt hade jag fria händer, en frihet som just tryckningen av torrnål medger.

Vissa blad kunde jag trycka i tre eller fyra versioner, som vi sedan diskuterade igenom. Det resulterade ibland i att han signerade särtryck. Jag minns särskilt det stora bladet ”I skuggan”; det ville han behålla i flera olika varianter av svärta, liksom de båda ”I regnet” och ”Stenen”. Ett blad som han själv var särskilt nöjd med var ”Mannen på berget”, med en gammal man som med ryggen mot åskådaren sitter och ser ner över ett slättlandskap.

När det gäller de senare bladen, hade han en friare syn på upplagans tryckning och var därmed ej så rigoröst angelägen om att samtliga blad skulle vara identiska: ”Det gör ju bara upplagan rikare om tryckningen varierar något”.

Storleken på upplagorna bestämdes ofta för enkelhetens skull till 50 exemplar. Detta innebär inte att det finns 50 tryck av alla. Några finns endast upptryckta i kanske tre till tio eller tjugo signerade exemplar. Detta gäller speciellt de senare bladen. Vissa upplagor har kompletterats med postumt gjorda nytryck med stämpel i stället för konstnärens signering. Dock innebär nytryckningen inte, att den ursprungliga storleken på upplagan överskridits.

För mig var Evert Lundquist som människa en både vänlig och omtänksam person. Det fanns något av engelsk gentleman över honom, på ett gammaldags sirligt sätt hade han till exempel alltid med sig blommor till min fru när han besökte oss. Detta utesluter inte, att han som människa kunde vara nog så komplicerad.

Besöken i Kantonateljén med pratstunder vid tebordet var både minnesvärda och inspirerande. Han kunde då berätta om episoder i sitt konstnärsliv eller diskutera dagens och gårdagens konstpolitik. Under åren runt det revolutionära -68, anade man en viss besvikelse över brist på uppskattning av den bildvärld han representerade, speciellt från några ur den ledande kritikerkåren. Hans stora utställning på Konstakademien 1970 fick en recension i DN av Torsten Bergmark där han på ideologisk grund gick till ett fränt angrepp på ”en utställning som visar en finkultur som inte hör hemma i dagens samhälle”. Ett angrepp som, berättar han, sårade honom djupt, men påverkade honom dock inte – han höll starkt på sin konstnärliga integritet.

 

Ulf Linde: Evert Lundquists nya gravyrer, Artes 1977
Under sin utställning på Moderna Museet hösten 1974 började Evert Lundquist arbeta på en serie torrnålsgravyer. Arbetet följde ingen strikt plan. Han hade skaffat en uppsättning kopparplåtar som förvarades i ett ställ på ett särskilt bord i ateljén. När han fick en idé till en gravyr valde han ut en plåt av lämpligt format och marke-rade idén, ytterst summariskt, med spritpenna på plåten. För något år sedan lät han mig gå igenom stället, och där stod, om vartannat, rena plåtar, markerade plåtar och plåtar som han börjat på med nål. Han bestämde aldrig vilken plåt som skulle bli först färdig. Han följde bara sina impulser och arbetade än på den ena, än på den andra, som det föll sig.

Tekniken är intim och okomplicerad. Bilden ristas bara in i plåtens yta – det rör sig närmast om ett slags teckning, en trög teckning eftersom kopparn bjuder långt kraftigare motstånd mot nålen än papperet mot blyertsen. Och det gör att den syn som skall gestaltas måste hållas i minnet under en längre tid – vad pennan hinner utföra på en sekund tar för nålen kanske en minut. Av det skälet framtvingar tekniken ett slags förtätning hos tanken, idén måste kunna memoreras och hållas levande genom hela arbetsprocessen. Resultatet är nämligen svårt att korrigera. Misstagen består, det är inte bara att sudda ut dem.

Till en del kan väl tekniken förklara enkelheten och koncentrationen i Evert Lundquists gravyer. Formen är naken, allt syns; i hans målningar är formen ofta underförstådd – vilket inte gör den mindre verkningsfull – men i gravyerna är allt uttalat. Ändå är det inte genom konturen som formen här får sin pregnans utan, som vanligt i Evert Lundquists fall, genom ljuset. Jag såg honom korrigera några avdrag från en av plåtarna, hur han med en vanlig penna ökade svärtan i ett till synes ovidkommande parti. Skillnaden var knapp men ändå tillräcklig för att ljuset skulle förändras genom hela bilden. Ta till exempel bladet med en tung fågel som flyger; genom den otroligt känsliga fördelningen av vitt och svart i vingarna ser man att fågeln flyger mot en nedgående sol. Bilden fylls av ett varmt kvällsljus, horison-ten känns avlägsen… Går man igenom bladen ett efter ett märker man också hur han anpassat ljusets karaktär till varje enskilt ämne. Ämnena är inte oviktiga; genom dem har han uttryckt vanliga erfarenheter i ytterligt enkla plastiska formler: av kvinnan, av arbetet, av ensamhet, glädje, åldrande. Hans känsla har varit tillräckligt klar och djup för att den enkelheten inte skall kännas ytlig. Och han har behärskat sina medel.