Evert Lindfors besöker Evert Lundquists ateljé..

Evert Lindfors

Tavlor stod på golvet, hängde på väggarna som i övrigt var täckta av teckningar och ting. Ett vackert ljus trängde in genom ett flertal fönster i ateljéns fond. På staffliernas fanns målningar som om målaren nyss lämnat dem där, framför låg ordningsamt färgtuber och penslar. Nästan blind vid slutet av sitt liv hade målaren lagt färgtuberna i papperspåsar och på dem med stora bokstäver markerat ”Rött”, ”Blått”, ”Svart” etc för att kunna finna de rätta tuberna när han målade. Där fanns en etsarpress för provtrycken och bredvid på ett bord låg förbryllade nog en revolver. På ett av stafflierna stod en målning, mycket direkt målad. Det är också den tavlan du bär inom dig när du senare lämnar ateljén. Tavlan var tunt målad, himlen hög gulorange, gröna moln drog upp över det brinnande himlavalvet, jorden nertill svartblå. I tavlans vänstra sida sträckte en man vilt hojtande sin arm upp i himlen som om han ville hejda de gröna molnen eller schasade på de stora fåglarna som svävade uppe i skyn. Tavlans ram var brunsvart, hade en primitiv kraftig bondsk karaktär. Helt i rött hade han på en annan tavla målat sin fru, i en förälskelsens färg. Modellerat henne i subtila röda toner, i varmt och kallt och i små kontraster av mörkt – ljust där hennes ansikte flammade upp rosarött. Tavlorna berättade som vore de från en bondekultur, den kraftiga yxan stod stadigt fastkilad i huggkubben, liksom den modesta stolen – uppäten, nästan utplånad av ljuset men ändå synlig i den tjocka färgmassan. I en tavla reste sig några grekiska kolonner tungt, ståtligt monumentalt och där intill en bild av en man som kom ut ur mörkret, gick ut ur mörkret, gick in i en ljusfylld glänta.

Senare i livet gick han från att ha målat pastost till att använda transparenta tunna färger. En figur som öppnar sin famn var målad med en skir skumrad färg. En kopp i en ljusgråvit dagsfärg verkade försvinna i samma stund som du anade den. Han hade målat ett kraftigt ben som beslutsamt tar ett stort steg framåt, och du såg en annan tavla, som du plötsligt inte brydde dig om vad den föreställde, utan hänfördes av det måleriska, den musikaliska färgen. När du lämnade ateljén vände du dig om och betraktade rummet där målaren stått och målat sina ljusfyllda bilder, tänkte på hans tungsinne, mörkret inom honom, passionen, törsten efter ljus som om han målade för att revanschera mörkret. Målaren hade en känsla för det enkla, det övergivna, det som vilar tyst och som sällan någon ser eller målar. Under de sista åren när han knappt kunde se, arbetade han vidare med samma intensitet som om kraften aldrig sinade.