Ulf Linde: Ur ett målarliv
"Visst, alltihop är sant, just så var han – men...” Halvglömda minnesbilder virvlade upp och blev tydliga när jag läste Ur ett målarliv igen. Tweedkostymen, pipan, de alltid lika precist avmätta gesterna – allt återvände; bokens diktion är äkta, man hör Ludde – ”men…”
Hade han verkligen målat som han gjorde om han varit den han mindes i memoarerna? Han hade också andra sidor, mörkare, som han ute- lämnat. När jag beundrade ordningen i hans ateljé en gång konstaterade han torrt att disciplinen var nödvändig – ”själv är jag ju ett kaos”. Hans utsökta replikkonst kunde ibland få en demonisk underton som gick ge- nom märg och ben. Då var han ingen blid och överseende vis utan snarare ett smidigt rovdjur som kvickt slet sönder sina offer. I memoarerna snuddar han bara vid den sidan – som när han säger att han tidigt upptäckt en ”tendens till tungsinne och överkänslighet som ofta gjorde att jag kände mig plågad av min omgivning”.
Han plågades livet ut. Märkte han att ”omgivningen” – läs: vad andra tyckte och tänkte – satt sina spår i vad han själv höll på med makulerade han dem genast, skrapade ut dem eller begravde dem under tunga sjok av färg. Så var hans överkänslighet beskaffad: aldrig bli någon av de andra – som heller ingen hatt, stege eller yxa i hans målningar är någon av alla de andra hattarna, stegarna eller yxorna. – Först när de avbildade tingen förblev sig själva, unika, kunde den av omgivningen plågade känna igen sig hos dem. Det är sin egen integritet han målat hos de ensamma tingen.
Mot en sen tids påstridiga beskäftighet och förvirring ställde han det bondskt elementära: sol, vind, regn och jord. Han ville vara en ljusets, färgens och volymens bonde – så långt bort från det tjattrande konstlivets kontorsskrapor som möjligt. På väggen i hans ateljé hade han nålat upp en liten reproduktion av Mondrian bredvid en av Rembrandt, och när jag undrade vad en Mondrian hade där att göra svarade han bara: ”Natur som natur.” – Det var första gången jag insåg hur fullständigt ointresserad av alla konstriktningar han var – eller, för att låna hans egna ord, hur förvissad han var om att –
andligt skapande i grunden endast gäller den personligt gestaltade, personligt betingade upplevelsen (tron) såsom sådan och dennas djup och omfång och intensitet och inte någon särskild (tros)form.
Han hade tidigt upplevt grekerna, Rembrandt och Chardin på museerna och han glömde dem aldrig. Demeter från Knidos, det tunga marmor- blocket på British Museum, hade han sett redan 1922, men också träffats av gudinnans blick, lika klar 1922 som ett par tusen år tidigare. Skulle hon inte vara hans samtida? I memoarerna återkommer han gång på gång till natur studiet enligt de gamles rutiner. Det var också så han övade upp sin egen skarpa iakttagelse. Men alla frön han samlade från de gamla mästarna och naturen skulle gro i hans egen jord; och ”Om icke vetekornet dör...” – då vore synerna fortfarande de andras, inte hans.
Evert Lundquists förhållande till traditionen går inte att förstå om man bara håller sig till hans beroende av det förflutnas former. På djupet hand- lade det om något helt annat. En ung konstnär måste slå sönder de be- undrade förebildernas skal för att komma åt deras kärna. Det är inte Rembrandts sätt att lägga på färg som är miraklet utan det liv som färgen bär fram – en inre kärna som strålar genom färgen, som en glöd genom färgat glas.
Så snart man åstadkommer något man kalla för en bild är detta med precisionen en förutsättning. Att strecket är exakt, att det återger seendet, från ögat till handen, från handen till papperet. ” Teckningen är konstens heder”, som Ingres sagt.
I Evert Lundquists tidiga teckningar syns hans strävan efter precision mycket tydligt, efter en exakt redovisning av modellens rörelse, tyngd och karaktär. Man ser också att han använde sig av Ingres skarpa och silvriga linje för att nå sitt mål. Men medlet var inte målet – målet var just det pre- cisa uttrycket för vad han uppfattat hos modellen: ”Nu står hon rätt, nu andas hon, nu har jag hittat ställningens ro och vila...”. Naturstudiet syftar till att öva upp en känslighet för sådana värden; känsligheten är målet. Och då kan det hända att den mödosamt förvärvade känsligheten kan avvara sin ledstång – t.ex. Ingres distinkta linje – och släppa den. Det är inte besynnerligare än att en jonglör som lärt sig konsten att jonglera med blanka vita bollar plötsligt inser att han kan utföra sitt nummer lika bra med råa svarta stenar – och gör det. Och det var precis vad Evert Lundquist gjorde när han på ett vilohem hösten 1929 bytte ut Ingres linje mot tunga, summariska streck av kol. Och kände att ingenting gick förlorat. →